Amningsdeppig
Vide är envis. Väldigt väldigt envis. Det är en bra egenskap, men någon jäkla måtta får det faktiskt vara. I tisdags ringde jag till BVC -det var ett rop på hjälp. Jag kände mig amningsdeppig, det kändes som att jag blev uppäten, som att det aldrig någonsin skulle ta slut. Han ammade bara mer och mer och mer. Det mattades aldrig av. Han är så otroligt ihärdig och envis. Envisare än någon annan jag träffat. Jag ringde till BVC för att jag hade hamnat i en återvändsgränd. Jag ville inte amma längre, all amning kändes så bortkastad, som att det inte var värt något. Som att jag aldrig skulle ha börjat amma, för hur ska jag kunna sluta? Efter att jag pratat med dem ett tag så kändes det bättre. De tog mig på allvar. Det var inte någon amningshysteri, de dömde mig inte för att jag var less på att amma och de försökte inte övertala mig att fortsätta. Istället gav de tips och råd på hur jag skulle kunna minska amningen. Vi kom överens om en ganska radikal metod, nämligen att jag helt enkelt skulle sluta amma på dagen, bara så där rakt av. Jag, Janne och Vide skulle sluta lunchdejta på mitt jobb, från och med onsdag (dagen efter) skulle Vide få äta gröt till lunch och en smakportion till middag och sedan amma på kvällen och på morgonen. Vi förberedde oss på att han skulle vara ledsen, att det skulle bli en kamp och att han med sin envishet aldrig skulle ge sig. Jag hade blandade känslor hela tisdagen; visst ville jag sluta amma men var det rätt mot Vide? Var det verkligen rätt metod att bara helt enkelt sluta från en dag till en annan dag?
Så blev det onsdag. Mina tankar var hela tiden hos Vide när jag satt där på jobbet och åt min lunchlåda. Brösten sprängde och jag kände mig allmänt hemsk. En hemsk mamma. Jag hade ett möte direkt efter lunchen så jag ringde hem för att höra hur det gått. Janne svarade med glad röst. Vide hade slukat en portion gröt, druckit lite vatten och satt nu och lekte på golvet i vardagsrummet. Både Janne och Vide var glada, jag hörde skratt och lek. Jag hörde lättnad. Men gladast av alla var nog jag. Skulle det vara så här lätt? Den mest envisa lilla kille hade kapitulerat, bara så där. Han hade helt plötsligt ätit en portion gröt, vilket han aldrig hade gjort tidigare. Han hade inte varit ledsen, han hade istället varit glad och ätit med stor aptit! En stor tung sten släppte från mitt bröst, jag såg ljuset i tunneln, jag såg äntligen ett slut på den tärande påfrestande amningen. Jag blev så otroligt glad.
Dagen efter blev det en jobbig dag. Jag var hemma ensam med Vide och hade så klart för avsikt att fortsätta med våran plan att inte amma under dagen. Han var ganska ledsen mitt på dagen, det var trötthets-gråt och när han är trött och ledsen vill han amma. Han vill somna vid bröstet och snutta och mysa men det fick han inte, trots att jag fanns där... Räddningen var en lång barnvagnspromenad, sedan var vi vänner igen. Därefter har det gått jättebra och då menar jag verkligen jättebra. Över förväntan. Jag har inte ammat på dagarna sedan onsdag, snart en vecka alltså. Och jag och Vide har dessutom varit ensamma hemma hela helgen. Han har duktigt ätit sin portion gröt till lunch med god aptit och ätit lite sämre till middag då han fått smakportion av "vanlig" mat. Men även den vanliga maten går det bättre och bättre med! Och jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att han är gladare än vanligt, om det nu är möjligt. Han är ju glad för det mesta, men det känns som att han är ännu mer glad nu. Eller är det kanske jag som har blivit gladare? Hur som helst är det otroligt skönt att äntligen kunnat trappa ner amningen. Jag hade aldrig trott att det skulle bli en sån lättnad som det faktiskt blev. Och kanske är det så att Vide också är lättad? Tänk om han har varit hungrig? Han har ju ammat mer och mer och mer den sista tiden och kanske är det för att han har varit hungrig?
Jag ammar som sagt fortfarande morgon och kväll och natt. Nattamningarna har jag för avsikt att dra ner på eftersom han fortfarande äter väldigt mycket på nätterna. Förhoppningsvis kommer nattamningarna nu att minska lite av sig själv i och med att han blir mer mätt på dagarna. Om inte så är det en kamp som vi får ta med honom inom en ganska snar framtid. Vi har påbörjat kampen en gång och då misslyckades vi, men jag tror att det kommer att bli lättare då han nu har börjat äta mat på dagarna. Jag hoppas i alla fall det.
Jag känner mig i alla fall inte längre amningsdeppig. Jag känner mig gladare än tidigare och jag kan faktiskt tänka mig att fortsätta att amma morgon och kväll ett tag till. Men bara morgon och kväll. :-)
Envis men söt. Våran fina fina Vide.
Så blev det onsdag. Mina tankar var hela tiden hos Vide när jag satt där på jobbet och åt min lunchlåda. Brösten sprängde och jag kände mig allmänt hemsk. En hemsk mamma. Jag hade ett möte direkt efter lunchen så jag ringde hem för att höra hur det gått. Janne svarade med glad röst. Vide hade slukat en portion gröt, druckit lite vatten och satt nu och lekte på golvet i vardagsrummet. Både Janne och Vide var glada, jag hörde skratt och lek. Jag hörde lättnad. Men gladast av alla var nog jag. Skulle det vara så här lätt? Den mest envisa lilla kille hade kapitulerat, bara så där. Han hade helt plötsligt ätit en portion gröt, vilket han aldrig hade gjort tidigare. Han hade inte varit ledsen, han hade istället varit glad och ätit med stor aptit! En stor tung sten släppte från mitt bröst, jag såg ljuset i tunneln, jag såg äntligen ett slut på den tärande påfrestande amningen. Jag blev så otroligt glad.
Dagen efter blev det en jobbig dag. Jag var hemma ensam med Vide och hade så klart för avsikt att fortsätta med våran plan att inte amma under dagen. Han var ganska ledsen mitt på dagen, det var trötthets-gråt och när han är trött och ledsen vill han amma. Han vill somna vid bröstet och snutta och mysa men det fick han inte, trots att jag fanns där... Räddningen var en lång barnvagnspromenad, sedan var vi vänner igen. Därefter har det gått jättebra och då menar jag verkligen jättebra. Över förväntan. Jag har inte ammat på dagarna sedan onsdag, snart en vecka alltså. Och jag och Vide har dessutom varit ensamma hemma hela helgen. Han har duktigt ätit sin portion gröt till lunch med god aptit och ätit lite sämre till middag då han fått smakportion av "vanlig" mat. Men även den vanliga maten går det bättre och bättre med! Och jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att han är gladare än vanligt, om det nu är möjligt. Han är ju glad för det mesta, men det känns som att han är ännu mer glad nu. Eller är det kanske jag som har blivit gladare? Hur som helst är det otroligt skönt att äntligen kunnat trappa ner amningen. Jag hade aldrig trott att det skulle bli en sån lättnad som det faktiskt blev. Och kanske är det så att Vide också är lättad? Tänk om han har varit hungrig? Han har ju ammat mer och mer och mer den sista tiden och kanske är det för att han har varit hungrig?
Jag ammar som sagt fortfarande morgon och kväll och natt. Nattamningarna har jag för avsikt att dra ner på eftersom han fortfarande äter väldigt mycket på nätterna. Förhoppningsvis kommer nattamningarna nu att minska lite av sig själv i och med att han blir mer mätt på dagarna. Om inte så är det en kamp som vi får ta med honom inom en ganska snar framtid. Vi har påbörjat kampen en gång och då misslyckades vi, men jag tror att det kommer att bli lättare då han nu har börjat äta mat på dagarna. Jag hoppas i alla fall det.
Jag känner mig i alla fall inte längre amningsdeppig. Jag känner mig gladare än tidigare och jag kan faktiskt tänka mig att fortsätta att amma morgon och kväll ett tag till. Men bara morgon och kväll. :-)
Envis men söt. Våran fina fina Vide.
Kommentarer
Postat av: Helena Siegert
Vilken fin historia! Vad skönt för er att det har gått så bra! Tänk vad barn ändå kan anpassa sig till nya situationer ganska fort och hur man själv oroar sig så mycket innan för hur det ska gå! Själv har jag ammandet på nätterna att ta tag i. Ska ju också börja jobba snart...
Postat av: Matilda
Så skönt, framför allt för dig, att du trivs bättre igen.
Postat av: Sara
Hoppas det går forsatt bra med Vide och maten! Idag var vi uppe före 6, tänk vad man hinner med att göra saker när man stiger upp den tiden =) Nog för att jag föredrar att sova lite längre och stöka på kvällen istället =) Ja, skönt att börja äta mjölk igen, tog just en chokladbit till kaffet, för du har rätt, det klara man sig nästan inte utan! Hoppas allt är bra med er, vi får planera in nån påhälsning snart tycker jag =) Kram!
Trackback
