Hos Camilla

Idag gick jag och Liam bort till Hälsocentralen för att träffa de andra i föräldragruppen. Det var dags för den näst sista föräldraträffen. Jag tycker ju att dessa träffar är ganska onödiga om man ser till den information och det vi pratar om, dock är det kul att träffa de andra i gruppen och låta barnen leka. Liam var verkligen aktiv hela tiden, kryper och leker med leksaker och ska hälsa på allihopa. Som vanligt sov han gott i vagnen på väg hem.

Liam har börjat matvägra, eller börjat och börjat, det har väl pågått lite till och från i ungefär två veckor . Tidigare åt han massor av mat, en stor barnmatburk till lunch och en stor till middag plus gröt morgon och kväll samt en del mellanmål och välling på morgonen. Nu äter han ungefär en halv stor barnmatsburk om dagen (plus det andra jag räknade upp ovan). Det är ganska stor skillnad jämfört med tidigare. Men han verkar inte må dåligt av det, han har hur mycket energi som helst och är pigg och glad. Men det är klart att jag blir orolig och det är grymt jobbigt att trixa med honom varje måltid. Mellanmålen går hur bra som helst samt gröt och välling, det är den "riktiga" maten som är svår att få i honom. Idag åt han 3/4 ur en stor barnmatsburk så det var väl hyffsat... Jag vet inte, han kanske inte äter så lite egentligen utan han kanske åt mer än normalt förut och därför känns det lite nu. Äh, jag vet inte. Jag passade dock på att väga honom när vi var på BVC och han går ju upp i vikt, kurvan har börjat plana ut lite grand men det är ju helt normalt med tanke på hur aktiv han är. Han vägde 8720g och var 69cm lång så han har ju ökat ungefär 600g sedan sist vi vägde honom (för ungefär en och en halv månad sedan). Jag behöver nog inte vara orolig egentligen, jag ser ju att han mår bra och har energi. Jag menar, han äter väl om han blir hungrig det finns nog inget barn som medvetet "svälter" sig. Det kommer väl att vara perioder när han äter mer och när han äter mindre helt enkelt.

I fredags, för snart en vecka sedan alltså, reste han sig upp för första gången. Han bökade och stökade och försökte ett bra tag och tillslut lyckades han resa sig upp vid soffbordet. Gissa om han var stolt! Jag höll däremot att sätta hjärtat i halsen när han stod där och vinglade och försökte hålla sig fast i bordskanten samtidigt som han blev alldeles sprattlig och hoppig av lycka. Jisses. Nu reser han sig upp ganska mycket och ofta mot saker som kanske inte är de bästa att resa sig upp mot. Han är verkligen inte rädd för att ramla och slå sig, fast han vet väl inte bättre. Inte än i alla fall. En del fall har det blivit, för det mesta har det gått bra men ibland krävs det lite mer tröstning i mammas knä med napp och snuttefilt och kanske en sång. Livets hårda skola är inte alltid så lätt... Vi har i alla fall köpt en vadderad hjälm till honom nu för att skydda hans huvud. Det kanske låter töntigt och överbeskyddande men jag kände att mitt mammahjärta behövde det.

Nu har jag tänkt sjunka ner i soffan med en stor kopp te och äta upp smulpajen som blev över sedan igår. Mums!

   
Bus och upptåg. Visst är han söt i sin hjälm?



Grattis pappa på fars dag!


Poserar fint i sitt dophalsband från mormor