Hos Camilla

Äntligen är det torsdag. Jag har verkligen sett fram emot slutet av denna vecka! Idag utvecklingssamtal på förskolan, imorgon ultraljud i Hudiksvall och på lördag bio i Hudiksvall. Många höjdpunkter med andra ord!

Lilla pyret i min mage gör sig mer tillkänna för var dag som går, jag känner mer och mer rörelser men fortfarande är de inte så starka. Jag har ännu inte känt någon spark på utsidan av magen och rörelserna jag känner i magen är fortfarande ganska svaga. De säger ju att man ofta brukar känna rörelser/sparkar tidigare med andra barnet men det verkar inte stämma för mig. Visserligen kanske jag kände de allra första rörelserna tidigare men den första sparken blir nog ungefär vid samma tidpunkt som med Liam (dvs i början av vecka 19). Tanken att något inte är som det ska vara har slagit mig men å andra sidan så kan det lika gärna vara helt normalt. Vad jag har förstått så beror det ju till ganska stor det på hur moderkakan ligger. Imorgon får vi äntligen se liten, gah så spännande!

För övrigt är det ganska deprimerande väder här. Vi har ju tidigare fått vårkänslor då det har varit varmt och härligt men nu är det bara kallt och snöar. Kan det aldrig sluta? Jag vill ha vår!

Det är så himla konstigt när jag pratar med min släkt om vädret här, jag vet inte om min släkt är oerhört dåliga på geografi eller vad det är. Men på något sätt så har de fått för sig att jag har flyttat så långt söderut så att jag inte skulle ha någon vinter. Frågor jag har fått: "Har ni vinter där nere?", "Inte har ni väl någon snö därnere?", "Ni har väl barmark mest hela vintern?" och då jag berättar att vi har snö får jag dessa frågor: "Blir det kaos efter vägarna?", "Kan folk köra bil när det är snö?" osv. HALLÅ!!! Jag bor faktiskt fortfarande i norrland, ni som är osäkra på vart jag bor kan ju alltid googla det eller nåt. Jisses! Jag vill bara klargöra en sak: JA, VI HAR VINTER HÄR OCH VI HAR SNÖ HÄR. JA, MAN KAN ÅKA SKOTER OCH SKIDOR HÄR. Ni kan ju exempelvis googla på Järvsö som ligger ungefär tio minuter från Ljusdal som har en hel del skidturister på vintrarna. Tyvärr är det väl dock ett vanligt fenomen, när jag själv bodde i Arvidsjaur tillhörde jag också dem som ansåg att norrland slutar ungefär vid norrbottens läns södra gräns (ja, man får liksom lära sig att det är så). Redan när jag flyttade till Umeå var det endel i Arvidsjaur som var tveksamma till om jag fortfarande bodde i norrland (och då ska vi inte ens prata om när jag bodde i Östersund), men vi kan nog alla vara överens om att västerbottens län (och jämtlands län) utan tvekan tillhör norrland.

Jaja, de tycker i alla fall att det är väldigt roligt på jobbet när jag berättar om frågorna jag får från min släkt angående vädret/klimatet här. Så ni bjuder oss i alla fall på ett gott skratt vid fikabordet. Men snälla, vi kan väl lämna den där diskussionen nu. Låt mig klargöra en sak: vi har vinter och snö här, punkt slut.

Det är tisdag och klockan fyra idag tog jag helg. Skönt. Imorgon ska jag vara hemma och mysa med Liam (förskolan är stängd) innan jag åker iväg till Umeå vid halv fem. Det ska verkligen bli kul!

Igår hade jag kvällsmöte på jobbet, samrådsmöte för fastighetsägare som berörs av den detaljplan jag håller på att ta fram. Imorse när jag läste artikeln som lokaltidningen hade skrivit kring mötet fick Liam se mig i tidningen. "MIN mamma, mamma, titta mamma, MIN mamma". Helt exalterad var han. Jag förklarade "Mamma var ju på möte igår". Då pekade han på bilden "Min mamma på möte, MIN mamma". Han skulle titta på bilden hur länge som helst. Sötnos. Han är mitt största fan. :-) Imorse fick jag sedan redovisa planen för kommunstyrelsens arbetsutskott, många frågor hade de och jag fick förklara och argumentera. De hade avsatt 15 minuter till mitt ärendet, men det tog närmare 35-40 minuter innan de hade bestämt sig hur de skulle yttra sig. Jag undrar hur länge ärendet tar i kommunstyrelsens sammanträde... Det är dock hur roligt som helst! Förut gillade jag inte alls att prata inför folk men nu är jag så himla van, jag tycker det är kul! Det är liksom något helt annat att föredra ärenden i sitt jobb än att redovisa ett skolarbete i skolan. Mitt jobb är så himla kul och utvecklande! Det ger så otroligt mycket, jag lär mig så mycket hela tiden! Tänk om alla kunde få känna sig så nöjd över sitt jobb som jag gör över mitt. Tänk om alla skulle trivas så bra på sitt jobb som jag gör. Jag är lycklig lottad helt enkelt!

Lilla pyret i min mage har börjat göra sig till känna mer och mer den senaste tiden. Då och då känner jag hur det buffar till i magen, fast än så länge känns det inte utanpå. Jag längtar tills Janne får börja känna. Nästa fredag är det äntligen ultraljud så då får vi i alla fall se liten. Jag längtar!

Nä, nu tror jag att jag ska sjunka ner i soffan ett tag. Jag borde börja packa ikväll, men jag känner mig så himla trött så jag förstår inte hur jag ska orka hålla mig vaken. Blir nog en tidig kväll ikväll...

I lördags var det kalas hos oss så det stod härliga till. Tyvärr fick ena familjen stanna hemma pga sjukdom, men till Liams stora lycka kom Juni över med hela familjen och Liam och Juni kan verkligen busa för flera barn. Liam hamnade i ett stort dilemma eftersom han vill ju så gärna leka med Juni och gillar att hon hälsar på, samtidigt tycker han att det är så himla jobbigt att låna ut sina saker. Vi såg hur jobbigt han hade det med detta och det blev speciellt tydligt när Juni blev ledsen över att hon inte fick leka med något och gick och satte sig vid bokhyllan. Då blev ju Liam ledsen och skulle trösta henne. Han vill inte att hon ska vara ledsen, han vill så gärna att hon ska leka med honom, men helst inte leka med hans leksaker vilket är lite svårt när de är hemma hos oss.

Det här med att inte låna ut saker verkar vara något som de flesta barn går igenom mer eller mindre, vad beror det på? Eller har jag kanske helt fel? Jag minns när vi just hade flyttat hit, då var Juni väldigt rädd om sina saker och Liam fick inte röra något. Nu är det helt tvärt om, Juni lånar gärna ut sina saker men Liam vill inte låna ut sina saker. Rör hon någon leksak som är hans utbrister han med hög bestämd röst "MIN" och tar det ur händerna på henne. Detta betyder naturligtvis inte att det är så för alla barn, eller ens för de flesta barn, men jag tycker mig ha hört att många andra föräldrar har upplevt dessa perioder hos sina barn.

Kalaset blev i alla fall lyckat. Liam busade runt som en liten vilde. Junis pappa utbrast: "och vi som tycker att Juni är vild". Ja, då har han minsann inte sett Liam i busartagen. Haha. Liam var helt svettig och slut när de gick hem, det tar på krafterna att fylla år.

________________________

I helgen har vi för övrigt kontaterat att Liam är i desperat behov av ett besök hos frisören. Hans hår har blivit jättelångt och står åt alla håll och kanter. När han var mindre klippte jag håret i nacken men nu är det så långt överallt. Jag vet inte hur jag ska klippa det eller ens hur jag ska få honom att sitta still (jag vill ju inte klippa luggen rakt av och sedan rakt av i nacken så att det blir page, jag vill att hela håret ska vara kort och uppklippt). Ska jag försöka mig på något själv eller ska vi ta honom till frisören? Hur kommer det att gå om vi tar honom till frisören, kommer han att sitta still så de får en chans att klippa honom?

Jag kan även passa på att berätta att Liam numera räknar till 14 (sedan mitten av förra veckan). Jisses vad han gillar att räkna. Igår hörde vi hur han satt och räknade i sitt rum så vi smög oss fram för att kika vad han höll på med. Då satt han på mattan och radade upp sina elefanter (han har en påse med elefanter som vi använder när vi sjunger "en elefant balanserade", han plockar fram en elefant åt gången och ställer på snöret som ska vara spindeltråden -han har älskat det sedan har var riktigt liten) samtidigt som han räknade dem. Han var helt inne i räkningen och det var så roligt att se. Han räknar tuggor vid matbordet, han räknar pusselbitar, han räknar sina gosedjur, han räknar böcker... Ja, han räknar det mesta! Det är helt enkelt väldigt roligt att räkna. :-)