Hos Camilla

Jag har upptäckt att desto äldre Liam blir desto mer åsikter får vi ta emot angående vår barnuppfostran. Det kan yttra sig som en suck, höjda ögonbryn, en viskning -ibland inlindas orden lite diskret och ibland sägs de rakt ut. Vi kan få höra ”mitt barn får i alla fall inte ha napp på dagen” eller ”mina barn fick inte hoppa i soffan när de var små” eller ”jag tycker att barn som springer inomhus är jobbiga” eller i extremfallet ”ni måste se till att han slutar kastar saker inomhus” eller ”vad jobbig han är”. Underförstått är budskapet i alla dessa meningar att vårt barn är ouppfostrat och jobbigt. Ofta blir jag förvånad att folk för det första tycks veta precis hur vi lever vårt liv och för det andra ser det som en direkt nödvändighet att uttrycka sina åsikter om hur de tycks tro att vi lever vårt liv framför våra ansikten. Sedan kan jag bli direkt chockad över att folk tycks tro att vi accepterar alla beteenden hos Liam, vi tycker inte att alla saker som han gör är okej. Långt ifrån. Men är det något som jag har lärt mig på den korta tid som jag har varit mamma är det att man dels måste välja sina konflikter, dels att olika utvecklingsfaser hos barn ibland medför ett visst beteende (”barn måste få vara barn”).

Ett exempel är att när Liam började förskolan när han var 1,5 år började han puttas, ofta puttade han omkull barn när det var något som han ville ha och ibland gjorde han så när han ville leka och vara go. Jag tyckte att det var jättejobbigt tills jag märkte att ALLA andra småbarn på förskolan gjorde precis likadant, kanske olika ofta, men alla puttades någon gång. Alla småbarn på gården har gått igenom samma fas så Liam har både varit den som puttas och den som har blivit puttad. Nu förstår jag att det handlar om en utvecklingsfas, ett sätt för barnen att kommunicera och uttrycka sig på. Det handlar INTE om att barnet är elakt eller dum (som vissa personer tycks tro), det handlar om en mognadsprocess. Detta innebär så klart INTE att vi har låtit Liam putta barn eller på något sätt uppmuntrat detta beteende, vi har istället uppmuntrat honom att uttrycka sig på annat sätt. Nu är han nästan tre år och puttas väldigt väldigt sällan, han har kommit över denna fas och kan nu istället uttrycka sig väldigt tydligt med talet. Nu säger han vad han vill, vad som gör honom arg och glad och kan berätta om situationer som gör eller gjorde honom ledsen. Nu behöver han inte puttas för att visa att han vill ha en speciell sak. Blir han ”puttig” brukar det ofta räcka med att man påminner honom att ”berätta vad du vill så vi förstår”.

Vissa utvecklingsfaser medför ibland vissa beteenden, sedan finns det vissa beteenden som inte accepteras men som man som förälder har valt att inte bråka om JUST NU. Ett exempel är att vi låter Liam hoppa i soffan, inte för att vi tycker att det är ett accepterat beteende fullt ut, utan för att vi inte orkar tjata och bråka om det just nu. Vi har istället valt att ta andra konflikter med honom, exempelvis att inte hålla på att kasta saker inomhus –något som han har ”dille” på just nu. Då får soffsituationen helt enkelt vänta eftersom det enligt oss är ett mindre problem just nu. (Detta innebär så klart INTE att vi inte bryr oss alls. Vi har klart och tydligt sagt till Liam ”vi vill inte att du hoppar i soffan”, han vet alltså vad vi tycker, och hoppar han i soffan när någon sitter där så tar vi givetvis konflikten osv.) Detta beteende medför så klart att vissa tycker att han är ouppfostrad och jobbig. Jag tycker att Matilda beskrev det så bra i en bloggkommentar på en annan blogg:

Oj vad jag känner igen det där att "man väljer vilka konflikter man tar"... vilket naturligtvis resulterar i en fullständigt ouppfostrad unge enligt vissa andra som orkat ta just precis den konflikten som jag valt bort... men sådan är förälderns lott, aldrig perfekt enligt andra föräldrar som vet bättre. Tur att jag är perfekt enligt mig och L ;-)

Precis så är det. Aldrig perfekt enligt andra föräldrar, eller människor för den delen, som vet bättre. Människor som tyckt veta precis hur VI lever vårt liv och vilka val VI gör…

Vi gillar att ha åsikter om hur andra lever sina liv, uppfostrar sina barn, använder sina pengar, äter för mat osv. Det är helt okej att tycka vad vi vill och visst har vi rätt att säga vad vi tycker. Vi lever i ett fritt land. MEN att ALLTID uttrycka sina åsikter, bara för att vi kan, är enligt mig INTE okej. INTE om vi gör det för att såra och kritisera och för att verka bättre än andra.

Vad vill jag säga med detta inlägg då?

Att kritisera någon för hur de uppfostrar sina barn är att kritisera någon för de tre mest känsliga saker som finns att kritisera en annan människa på; nämligen ett ifrågasättande av personens roll som förälder, för personens sätt att leva sitt liv och för personen som individ. Det är något helt annat än att kritisera någon för ”den där färgen klär inte dig” eller ”du får inte högsta betyg på den här uppsatsen”. Därför bör vi fundera på vad vi har för budskap med kritiken INNAN vi säger den. Vad har vi för budskap egentligen när vi säger ”vad jobbigt ditt barn är” eller ”mitt barn får i alla fall inte ha napp på dagen”? Jag har mycket svårt att se att det kan finnas något konstruktivt eller ”bra” buskap i dessa kommentarer, dessa kommentarer vill endast få oss att verka bättre än andra och såra. Och nej, det handlar inte om att vi inte får tycka att andras barn är jobbiga eller att vi inte får ha åsikter om hur andra väljer att uppfostra sina barn. Det är helt OKEJ att tycka olika. Helt okej. Vi får tycka vad vi vill. Däremot kan vi välja att inte uttrycka våra åsikter när vi är bland människorna som är föremål för kritiken. Vi kan uttrycka dem när vi är hemma, tillsammans med vår partner eller någon annan vi har förtroende för.

Vi behöver inte såra bara för att vi kan.

Tänk på det!


OBS! Jag vill inte såra någon med detta inlägg utan endast väcka en tanke. Jag är förmodligen inte bättre själv, men jag vill bli bättre. Jag vill inte såra, och det vill nog inte du heller. Eller hur?

  

En av Liams bästa kompisar på förskolan har fått en lillasyster. När jag hämtade Liam på förskolan igår möttes jag av detta:

Liam: Mamma jag vill ha en lillasyster!
Jag: Jamen...
Liam: Jag vill ha en lillasyster NU!
Jag: Men jag tycker nog att det räcker med en lillebror...
Liam: Nä
Jag: Men du har ju en fin lillebror, Vide är ju din lillebror

Liam funderar ett tag, sedan...

Liam: JAG VILL HA EN LILLASYSTER NUUUUUUUU!

Ja, vad säger man? Det är tur att han inte har någon bestämmanderätt i frågan. Låt mig berätta vad jag och Janne tycker, och jag skulle vilja påstå att det är direkt avgörande för vad vi tycker i frågan. Vi tycker nog att det räcker med en lillebror. Det är vi eniga om. Just nu. Tiden får så klart avgöra, men jag har mycket svårt att tänka mig att det bli ett till barn. Sorry Liam. Du får nog nöja dig med en lillebror, och inte vilken lillebror som helst. Världens finaste och bästa lillebror! :-)

PS. Jag kan ju tillägga att Liam kompis sa ungefär samma sak till sina föräldrar när Liam fick en lillebror, han skulle minsann inte ha någon lillasyster utan en lillebror precis som Liam fick! :-)

Vi har haft besök av min mamma från onsdagmorgon till lördagkväll. Det var ett trevligt besök och som vanligt fick jag och mamma (ok, mest mamma kanske) mycket gjort. Frysen är nu fylld av bullar och kakor och tyget på soffan är tvättad och lagad (min mamma lyckades laga ett hål i sofftygen så det knappt syns). Det ser ut som att vi har en helt ny soffa här hemma! Liams nya vinterkläder är märkta och Vide har fått ett par stickade sockar. Dessutom har vi ätit en massa god mat! Tack för hjälpen mamma!

Ikväll har vi haft besök av två kollegor på jobbet och det var så himla kul att få sitta och surra en massa med dem. De har varit så gulliga på jobbet och samlat ihop till en present till oss, ett presentkort på 400 kr på en barnklädesaffär här i Ljusdal. Supertack! Dessutom hade en kollega plockat en liten påse med kantareller till oss, hur gulligt är inte det!? För en gång skull hade jag en massa gott hembakat fikabröd att bjuda på, inte dumt alls! :-) Även om det kanske är lite väl tidigt att börja jobba nu så började jag faktiskt att längta tillbaka till jobbet lite. Jag tror nog att det kommer att passa jättebra att börja på halvtid i mars, så som vi har tänkt!

Andra saker som har hänt:

- Vide fortsätter med sin starka viktuppgång. I fredags var det dags för läkarbesök på BVC och lillskrot hade gått upp 960 g (!) på två veckor och väger nu 6480 g och är 59,5 cm lång. En riktig liten knubbis är han. Snart två månader och redan lika stor som Liam var när han var knappt fyra månader. Jag måste ju ha vispgrädde i brösten så som han växer. :-) Sötare än sötast är han i alla fall, våran Vide-bus.

- Jag har glömt hur snabbt barn utvecklas i Vides ålder. Han är knappt två månader men kommunicerar redan så otroligt mycket. Han visar tydligt när han vill lyftas upp genom att försöka dra sig upp med överkroppen själv. Han visar hur mycket han gillar att titta på grodorna ovanför skötbordet genom att flaxa med armar och ben samt le med munnen och säga "oäah". Han berättar tydligt när han vill ha mat genom att truta med munnen och andas häftigt in och ut. Nästan så att han flåsar. När vi pratar med honom studerar han våran mun och säger "näeh", "oäah" och gurglar så det kommer små bubblor mellan läpparna. Tänk att det finns de som påstår att spädbarn inte kommunicerar! Underbart söt är han också när han kommunicerar, men det förstod ni nog redan. :-)

- Liam har lärt sig att säga sitt eget namn! Förut har det varit "Mila" och "Milla" samtidigt som hans kompisar kallar honom "Lilam", "Ivan" och "Livan". Men helt plötsligt hände det; en morgon inne på toaletten så sa han helt plötsligt "Liam" helt appropå. Han blev så stolt att det kan ni inte tro. Nu går han omkring och säger sitt eget namn mest hela tiden, stoltare är stoltast. "Mamma, jag heter Liam" säger han förnuftigt. Sötnosen. Detta inträffade för ca två veckor sedan, en stor händelse som jag har glömt att nämna men som absolut bör nämnas.

Saker som kommer att hända inom kort:

I veckan har vi flera saker inplanerade. På torsdag är det fotografering på förskolan, ska bli så spännande att jämföra de nya korten med förra årets. På fredag har Janne sin första tenta i statsvetenskap och efter tentan ska jag äntligen besöka frisören för att få bukt med mitt hår. Jag har försökt komma iväg till frisören sedan mitten av september men det har alltid kommit något emellan eller så har frisören varit sjuk, men på fredag ska det äntligen bli av (hoppas jag i alla fall!). På lördag ska jag, Janne och Vide åka till Birsta för att shoppa julklappar samt gå på IKEA. Liam ska få hälsa på Sara och Stefan i Hudiksvall vilket han längtar efter lika mycket som jag längtar efter att få strosa runt i affärer. "Dom är roliga, dom brukar busa med mig" säger han. :-) Nästa vecka är det utvecklingssamtal på förskolan och det är alltid lika roligt! Sedan är det ju fars-dag på söndag också, vilket måste firas på något sätt.

För övrigt är vi väl utrustade för vintern nu. Vinterkläder till Liam är inhandlade (Overall, täckjacka, täckbyxor, kängor, handskar, halskrage) och nya vinterdäck sitter på bilen. Vide har fått en fin fleeceoverall som kommer att passa bra i vagnen i vinter. Vi är redo för snö nu och jag börjar verkligen att se fram emot att få åka norrut under jullovet. :-)