Upp och ner
Det är upp och ner. Jag är för det mesta en glad människa som trivs med tillvaron. Jag har med åren utvecklat en förmåga av att inte oroa mig så mycket för saker, exempelvis redovisningar, jobbiga telefonsamtal osv. Jag har lärt mig att kunna säga "jag vet inte" om jag får en fråga som jag inte kan svara på, utan att känna mig värdelös. Jag känner mig ofta trygg och lugn i mig själv, men ibland händer något som ställer allt på ända.
Jag hatar "duktiga flicka" syndromet.
Jag hatar att jag ska vara så hård mot mig själv om jag råkar göra något fel. Varför är det så? Varför ska jag bli så nere för att jag har gjort fel? Varför ska jag må så dåligt över det? Det är ju inget allvarligt fel, det inser min hjärna. Men "duktiga flicka" syndromet säger att jag inte kan göra något fel. Speciellt inte uppenbara, slarviga fel. Jag är inte slarvig. Jag är noggrann, nästan på gränsen till pedantisk. Det vet alla som känner mig. Därför maler det hela tiden om och om igen... Jag har gjort fel. Slarvfel. Fan! Och trots att jag har varit öppen och sagt till, trots att jag har rättat till felet så ältar jag om och om igen och blir så less på mig själv. Jag står inte ut med att bete mig så här mot mig själv! Fan ge dig!!! När jag tittar mig omkring så är det ju ingen annan som dömer mig, så varför ska jag döma mig själv?
Dock undrar jag; ska jag vara orolig för att jag är så totalt förvirrad? Ska jag vara orolig för att jag glömmer självklara saker? Eller är det bara mänskligt att det är så i vissa perioder?
Annars?
Jag har haft magsjuka, Vide har varit hemma hela veckan pga magsjuka och Janne är allmänt hängig och tråkig. Liam har klarat sig.
Våran soffa har kommit. Den är hur stor som helst och vi fick ändra våra inredningsplaner men det blev bra i slutändan.
Jag känner mig allmänt trött och less.
Imorgon vill jag vara glad.
Imorgon tänker jag vara glad.
Osammanhängande
Vide har haft magsjuka i helgen, eller främst natten mellan fredag och lördag. Janne stannar hemma med pojkarna imorgon eftersom jag har viktig utbildning. Skönt att det var en lindrig variant av magsjuka. Vårt lilla Videtroll!
På onsdag kommer vår nya soffa. Äntligen! Jag tog fram prydnadskuddarna idag. Har en ambition att sy nya kuddfodral, har så mycket fina tyger som skulle passa så bra. Tänk om dygnet hade fler timmar, hur ska jag hinna? Mitt fina marimekkotyg skulle passa perfekt i soffan. Såg ni förresten "På spåret" förra veckan. Vad heter marimekkotyget med stora blommor som Maija Iisola designat? Gah, enklaste frågan ever? Hur kan man inte kunna den? Unikko så klart! Vi ska ha en kudde med unikko i vår nya soffa!
Vide stortrivs på sin förskola och förskollärarna älskar honom. Han är yngst och får mycket uppmärksamhet. Förskollärarna tycker att han är så mysig och enkel att ha att göra med, och de är förundrade över hur mycket han äter. Som tur är syns det på honom att han får mat hemma också, vad hade de annars trott? Våran underbara Videskrot!
Liam trivs också på sin förskola även om han fortfarande saknar Ljusdal. Han är äldst på sin avdelning och är som en liten polis som skvallrar för oss vad de andra barnen gör och säger förnuftigt "så får man väl inte göra va, mamma?". Haha, det var inte längesedan han var en hemsk treåring som gjorde allt det där som man inte får göra. Tacka vet jag fyraårsåldern. Andrum. Treårsdemonen är borta och nu har han blivit en go fyraåring. Så stor och förståndig. "Mamma, visst är vi bästa kompisar?" frågade han här om dagen. Och det är klart att vi är! "Mamma, jag älskar dig så mycket, min fina älskade mamma". Jag gillar fyraårsåldern. Men jag tror jag säljer honom på Blocket om den fruktade sexårsåldern blir lika jobbig som treårsåldern. (Om jag någonsin skulle komma på tanken att skaffa ett till barn så hoppas jag att någon har en treåring att låna ut så att jag kommer på bättre tankar) :-) Våran underbara Liam!
Osammanhängande inlägg. Och nu ska jag sova!
God natt!