Hos Camilla

Det är upp och ner. Jag är för det mesta en glad människa som trivs med tillvaron. Jag har med åren utvecklat en förmåga av att inte oroa mig så mycket för saker, exempelvis redovisningar, jobbiga telefonsamtal osv. Jag har lärt mig att kunna säga "jag vet inte" om jag får en fråga som jag inte kan svara på, utan att känna mig värdelös. Jag känner mig ofta trygg och lugn i mig själv, men ibland händer något som ställer allt på ända.

Jag hatar "duktiga flicka" syndromet.

Jag hatar att jag ska vara så hård mot mig själv om jag råkar göra något fel. Varför är det så? Varför ska jag bli så nere för att jag har gjort fel? Varför ska jag må så dåligt över det? Det är ju inget allvarligt fel, det inser min hjärna. Men "duktiga flicka" syndromet säger att jag inte kan göra något fel. Speciellt inte uppenbara, slarviga fel. Jag är inte slarvig. Jag är noggrann, nästan på gränsen till pedantisk. Det vet alla som känner mig. Därför maler det hela tiden om och om igen... Jag har gjort fel. Slarvfel. Fan! Och trots att jag har varit öppen och sagt till, trots att jag har rättat till felet så ältar jag om och om igen och blir så less på mig själv. Jag står inte ut med att bete mig så här mot mig själv! Fan ge dig!!! När jag tittar mig omkring så är det ju ingen annan som dömer mig, så varför ska jag döma mig själv?

Dock undrar jag; ska jag vara orolig för att jag är så totalt förvirrad? Ska jag vara orolig för att jag glömmer självklara saker? Eller är det bara mänskligt att det är så i vissa perioder?


Annars?

Jag har haft magsjuka, Vide har varit hemma hela veckan pga magsjuka och Janne är allmänt hängig och tråkig. Liam har klarat sig.

Våran soffa har kommit. Den är hur stor som helst och vi fick ändra våra inredningsplaner men det blev bra i slutändan.

Jag känner mig allmänt trött och less.

Imorgon vill jag vara glad.
Imorgon tänker jag vara glad.