Inför helgen
Pojkarna sover, Janne är och byter till vinterdäck på bilen och vi har precis städat köket, tv-rummet och hallen. Det är så otroligt skönt att ha halva lägenheten städad inför helgen, det inger ett härligt lugn i kroppen. Jag älskar doften av såpa och när saker ligger på sin rätta plats. Ja, jag erkänner att jag är pedantisk, men jag har fått sänka mina krav avsevärt sedan vi skaffade barn. Ett rent och fint hem är dock oerhört viktigt för mig. När Janne kommer hem ska vi dricka te, äta digestivekex med brieost (sååå gott!) och titta lite på tv innan det är dags att gå och lägga sig. Imorgon är det fredagsmys vilket för oss innebär mys i soffan framför idol, jag längtar redan! :-) Skönt att vinterdäcken snart sitter på bilen, det har snöat på många håll i kommunen utom just här inne i Ljusdal. Snart kommer snön och då är vi redo!
Nu: Robinson!
Faster, ny lek och vem är det som går och går och går?
Jag har blivit faster igen! Ebba har fått en lillebror som heter Casper. Sötnosen föddes den 14 oktober och var en ordentlig palt som vägde 4300 g och var 53 cm lång. Större än Vide var med andra ord! Grattis till de lyckliga föräldrarna och till Ebba som blivit storasyster. Vi får väl se när vi får se underverket, vi träffas ju inte alltför ofta på grund av det långa avståndet. Nu har våra pojkar totalt sex kusiner och alla är jämnåriga med våra pojkar vilket är fantastiskt roligt!
Vill även passa på att gratta Emilia och hela familjen Åberg till lillasyster Tilde som föddes några dagar innan Casper. Ett stort stort grattis till sötnosen! :-)
Liam har en ny favoritlek -att leka skola. Jag tror att det kommer ifrån hans äldre kompisar som har börjat i förskoleklass. Leken går ut på att jag skriver hans namn längst upp på ett papper och så tränar han på att skriva sitt eget namn om och om igen genom att titta på mina bokstäver. Leken har även börjat utvecklas till att jag nu ska säga en bokstav i taget i hans namn och så skriver han ned varje bokstav. Om han råkar glömma hur en bokstav ser ut springer han till sitt rum för att titta ovanför sin säng där hans namn står med vita träbokstäver. Leken har även utvecklats till att han nu vill skriva andra saker än sitt eget namn, han vill skriva "Vide", "mamma" och "pappa". När han ska skriva "Vide" springer han bort till spjälsängen för att studera de vita träbokstäverna som hänger ovanför Vides säng. Denna lek har fått mig att inse att våra pojkar har ganska lättstavade namn; korta namn med ganska så lätta bokstäver vilket så klart underlättar när de ska lära sig att skriva sina namn. Det tänkte vi så klart inte på när vi valde namnen utan det är en liten bonus som jag har upptäckt nu när Liam har kommit på denna lek (ja, han har själv tagit initiativ till leken). För övrigt så har denna lek även blivit min favoritlek då den tillhör en av de lugnare lekarna i Liams repertoar. :-)
Förresten, när vi är inne på det här med att skriva så kan jag ju även berätta att han ritar huvudfotingar som aldrig förr. Detta har han kunnat ett tag och jag måste vara ärlig och säga att jag inte vet hur länge, fast jag vet ju att det är ett tag. Typ några månader eller så, tiden går ju så snabbt... Ibland önskar jag att jag var en sådan där förälder som blir begeistrad över minsta lilla streck som barnet gör och sparar massor av teckningar. Men det är jag inte. Jag är superdålig på att spara teckningar och på att märka upp med datum osv och jag tycker inte att varenda litet streck är värd att sparas. Men nu har jag faktiskt lagt undan några teckningar och några papper på när han skrev sitt namn de första gångerna. Det är ju faktiskt först nu som teckningarna börjar föreställa något, så då kan det vara extra kul att spara några. Några exempel ser ni nedan!
Liam tränar på att skriva sitt namn och ritar huvudfotingar.
Vide har verkligen börjat gå nu! Han går och går och går hela tiden. Han ramlar visserligen på rumpan emellanåt men han går verkligen jättemycket. Janne sa häromdagen "Nu kan han verkligen gå på riktigt". Jag tycker att det är så svårt med definitioner. När kan man gå egentligen? Är det när man tar sitt allra allra första steg eller när man tar fyra steg eller när man tar tio steg? Eller kan man gå först när man kan ställa sig upp utan stöd och gå iväg utan "startstöd"? Jag vet inte, men jag är i alla fall beredd att hålla med Janne i att Vide nu kan gå "på riktigt".
Utomhus använder han gärna vagnen som stöd, gissa om det går undan när han springer iväg. :-)
Vide filosoferar i gungan
Våran stora underbaring!
Lek i sandlådan
Inte längre någon fast telefon
Paus i Avesta, på väg mot Örebro
I vackra Örebro! Jag tycker att Örebroslott är så otroligt vackert!
Våran fina Vide!
Hemma från Örebro och Vides första steg
Vår minisemester i Örebro var verkligen en energigivare! Vi kom hem i söndags och vi hade det så bra hos våra vänner. Vi strosade omkring i den supermysig stadskärnan, mysig mycket tack vare vattnet och det vackra slottet. Vi badade på Gustavsvik, vi besökte lek- och buslandet, vi besökte ett centralt naturreservat som bjöd på mysiga promenadstråk vid Hjälmaren. Vi blev skjutsade på en rundtur i Örebro, fick se nya och gamla byggnader och olika bostadsområden, både de som var under uppbyggnad och de som funnits länge länge. Vi shoppade på bland annat Stadium Outlet. Så totalt galna priser! Janne hittade en vinterjacka, en fleecejacka och två mössor. Liam hittade en supersnygg vintermössa och för min del blev det en ny fleecejacka och en träningströja. Så otroligt billigt var det! Vide fick en fleecefodrad scarf från KappAhl och Liam fick två par nya byxor (många av hans byxor har helt plötsligt blivit för korta, när hände det egentligen?) och en scarf från samma ställe. Jag passade på att köpa två baslinnen på Gina Tricot. Det var en lyckad helg på alla sätt och vis.
Vide har tagit sina första steg! Han har länge kunnat stå själv, men söndagen den 26 september testade han att ta sina första steg. Tre steg, sedan krypa. Paus. Två steg, sedan krypa. Detta har han utvecklat mer och mer. Han tar några steg varje dag och har nu utökat till cirka fem steg åt gången. Det är så kul att se hur han testar mer och mer för varje dag. Han ställer sig upp utan att hålla i något (alternativt ställer sig upp mot någon möbel), sedan står han stilla ett tag för att hitta balansen innan han tar några steg för att sedan sätta sig ned och krypa vidare. Han kryper grymt snabbt vilket våra kompisar i Örebro var faschinerade över. Vi var å andra sidan grymt faschinerade över hur mycket deras Ellen pratar. Hon är två månader äldre än Vide och pratar hur mycket som helst. Jag har aldrig hör talas om eller varit med om något liknande! Snacka om att utveckla talet tidigt! Hon kunde redan säga flera flera ord och hade även ett eget litet språk som lät så himla äkta. Precis som att hon faktiskt pratade helt flytande på ett annat språk. Så otroligt häftigt! Hon sa sina första ord otroligt tidig, men har å andra sidan varit ganska sen i den motoriska utvecklingen. Tänk så olika barn kan vara fast ändå så lika! Det är så häftigt att se!
Jag måste säga att Vide är ganska lugn i jämförelse med hur Liam var i samma ålder. När Liam började gå var han överallt och ingenstans på nolltid, i princip från dagen då han tog sina första steg. Han var omöjlig att hinna ifatt och jag minns hur jobbigt jag tyckte att det var ett tag. SJälvklart var jag glad, som alla föräldrar är när deras barn börjar gå, men samtidigt tyckte jag att det var ganska jobbigt vilket ju gav mig dåligt samvete eftersom normen var att man "bara" skulle tycka att det var kul. Liam var väldigt intensiv från de allra första stegen. Det hade inte gjort något om han hade väntat några månader till innan han lärde sig att gå, åtminstonde var det så jag kände just då (fast jag sa det nog inte högt, av rädsla för att verka knäpp). Haha. Hujedamej. Vide verkar dock, tack och lov, vara lite lugnare. Så lika men så olika! Våra underbaringar!
Liam är bara så härlig just nu! Jag vet att jag har sagt det förut, men vi har sånt flyt i vardagen just nu! Helt plötsligt har antalet konflikter per dag minskat drastiskt om man jämför hur det var för säg sex månader sedan(?). Han har sådana funderingar. Frågar mycket om eld och vad det innebär och vad som händer osv. Han hade många funderingar kring bilen när vi åkte till Örebro; vad som egentligen händer när man krockar, hur det kan kännas, hur det kan gå till och hur man ska göra efteråt. Överhuvudtaget så pratar han mycket om känslor och kan sätta ord på sina egna känslor på ett mycket bra sätt. Han har även börjat lite smått att sätta ord på/beskriva andras känslor. Det är faschinerande att få vara med om hans utveckling. Så länge vi är själva, bara vi i familjen, så är han oftast ganska lugn. När det blir andra människor och barn och mycket som händer så blir han ofta snabbt en vilding igen. Älskar att busa. Men när vi är hemma är han faktiskt ganska lugn, vilket jag antar att många har svårt att tro. Han är så underbar! En natt i Örebro kröp han upp i min säng och viskade till mig "Mamma, jag drömmer mardrömmar så jag vill sova hos dig". När jag sedan stoppat om honom vid min sida och lagt armarna om honom viskar han i mitt öra "Jag älskar dig mamma". Gissa om mammahjärtat smälter. Just då vill jag aldrig släppa min underbara son ur famnen, aldrig släppa honom ut i den farliga värld som vi lever i. Aldrig släppa taget! Min älskade Liam! Min älskade Vide! Mamma älskar er!
Nu ska jag lägga mig och sova. Jag har fredagsfika på jobbet imorgon så jag har bakat lite ikväll, men nu är det dags att sova. Känner mig trött och det ska bli så skönt att få sträcka ut min rygg som har träningsvärk efter afrodansen igår.