Hos Camilla

Jaha, nu har det riktiga småbarnslivet alltså börjat. Våra vardagar präglas av lämning på dagis, jobb, hämtning på dagis, matlagning, träning och sömn. Ungefär så. Allt känns väldigt schemalagt, men utan schema skulle jag inte fixa det. Jag är en schemamänniska -en kontrollmänniska.

Småbarnslivet går bra. Vi har lyckats fixa väldigt bra dagistider till Liam med tanke på att vi båda jobbar heltid. Det känns skönt att vi har kunnat pussla ihop allt så bra. Jag tror till och med att vi hämtar och lämnar lika mycket, vilket blev en bra bonus när vi komponerade ihop våra scheman. De mornar som jag lämnar Liam är ganska stressiga. Jag står i hallen och försöker torka håret och sminka mig medan jag har ett barn som springer runt benen, trasslar in sig i sladden till hårtorken, välter omkull skostället, klättrar upp på bordet osv. Jag brukar därför försöka stiga upp innan Liam vaknar för att jag ska hinna göra mig iordning i lugn och ro (ibland hinner jag till och med läsa tidningen om jag har tur). Det blir lugnast så.

Jag tycker att det är mycket bättre att lämna på dagis än att hämta. Den som hämtar måste nämligen laga mat så att maten är klar när den andra kommer hem från jobbet (annars hinner vi inte med träningstiderna på kvällen). Jag gillar verkligen att komma hem från jobbet och sätta mig vid ett dukat bord. När jag inte hämtar jobbar jag till fem med en halvtimmes lunch vilket ger mig tillräckligt med flextid varje vecka för att jag ska kunna sluta halv fyra de dagar jag hämtar honom på dagis.

I hela den här karusellen måste vi också göra matlistor inför varje vecka. Matlistor och veckohandlingar. Jag undrar just hur många vuxenpoäng det ger? Matlistor är faktiskt guld värd, vi äter mycket bättre mat när vi skriver matlistor.

Jobbet är roligt. Jag älskar att jobba och jag har märkt att jag blir en bättre mamma när jag har jobbat. Jag är gladare och har mer tålamod när jag har fått jobba. Jag är bättre på att verkligen ta tillvara på tiden med Liam när jag väl är ledig än om jag är ledig varje dag. Låter kanske konstigt och det är svårt att förklara exakt hur jag menar. Men mitt jobb ger så mycket och jag trivs så mycket och det gör att jag i förlängningen blir en bättre mamma till Liam. En gladare och piggare mamma med mer tålamod. Jag trivs så bra med mitt liv över huvud taget! Jag hoppas verkligen att våra tider kommer att passa oss och att Liams tider kommer att passa honom. Vi vill verkligen jobba heltid båda två, men om det inte fungerar för Liam har vi ju laglig rätt att gå ner i arbetstid.

Liam har börjat säga massor av ord sedan han börjat på förskolan. Här om dagen sa han "bajs" klart och tydligt bredvid matbordet. Okej, kanske inte det rätta tillfället att säga bajs på men vi blev jätteglada för att han faktiskt kunde säga det så bra. Trots att vi satt och åt mat. Haha. Sedan visade det sig att han faktiskt hade bajsat. Haha. Nu springer han omkring och säger bajs lite då och då, bara för att han kan (och ibland för att han faktiskt har bajsat, men då brukar han även peka på rumpan). Min syster ringde ikväll och pratade med honom, han svarade: o-a (betyder apa), bajs, mamma. Haha. Jag hoppas att han inte menade att det fanns något samband mellan orden. Han säger även många andra ord, det känns som att det är något nytt ord för varje dag.

Nä, nu ska jag sätta mig i soffan ett tag. Ska snart lägga mig, börjar tidigt imorgon eftersom det är min tur att hämta på dagis (dvs slutar tidigt).

Kram på er!

Liam har råkat ut för snuviga dagisbaciller. Näsan rinner och rinner, han nyser och gnuggar näsan. Stackare. Han har kinkat ganska mycket inatt så jag känner mig inte helt utvilad. Det är dock inget fel på hans ork, jisses vad han har busat och levt rövaren här hemma imorse. Förutom att han är snorig är han hur pigg som helst. Gick med honom till förskolan och sa att de måste ringa om han blir hängig, för då kommer jag och hämtar honom. De flesta barnen verkar dock vara snoriga och det är ju inget som man stannar hemma för. Jag menar, ska Liam vara hemma när han är snorig lär han få vara hemma större delen av höstterminen... Det lär ju ändå bli en hel del VAB-dagar under det första året på förskolan...

Nä, jag tror att jag måste lägga mig i soffan ett tag innan jag börjar ta tag i saker här hemma.

Min "att-göra-innan-semestern-är-slut-lista" krymper. Idag när Liam var på förskolan hann jag med en hel del här hemma. Nu har jag kvar att märka några av Liams kläder och imorgon har jag tänkt ägna mig åt våra digitalkort. Min plan var ju att hinna i fas med framkallning och att sätta in i fotoalbum under min semester, jag är inte i fas om jag säger så. Jag har hunnit med till midsommar förra året vilket innebär att jag ligger drygt ett år efter... Nåja. Jag har ju hunnit med en hel del andra saker. Imorgon blir det dock kort för hela slanten!

Igår åkte jag in till jobbet för att hälsa på. Jag har verkligen helt underbara arbetskollegor och ett så otroligt roligt jobb. På måndag börjar jag jobba igen -jag längtar! För Liams del går det bara bra, han verkar trivas bra på förskolan. Igår när jag hämtade honom höll han på att laga mat på leksaksspisen tillsammans med en flicka i hans ålder. Han hade nästan inte tid att följa med hem. Haha. Sötis!

Nu är det så tyst och lugnt här hemma. Janne tränar fotboll och Liam sover. Tänkte ta och plocka fram symaskinen så jag blir klar med kläderna (tråden tog slut så jag var tvungen att köpa ny igår). Sedan tänkte jag ta och förbereda lite fika tills Janne kommer hem. Den nya IKEA-katalogen damp ner i brevlådan idag så jag lär ju bläddra lite i den också under kvällen. *ler*

Oj vad Liam var trött igår kväll. Det är jobbigt att vara på förskolan, jobbigt men roligt. Det går så bra, han trivs verkligen med alla barnen. Han har varit lite mammig, men inte så farligt så att det har blivit besvärligt. Inskolningen fortsätter nästa vecka, jag har ju tagit föräldraledigt i två veckor så då får inskolningen ta två veckor. Jag ser ingen anledning till att stressa. Tänk att han har blivit så stor nu. Förskolepojken. Han åker rutschkana själv nu. Baklänges, på mage. Bara en sån sak. Jisses vad stor han är!

Nu sover skrutten och när han vaknar så blir det en cykeltur bort till statiol, vi har tänkt hyra en film till ikväll. Se på film och äta äppelpaj. *mys*

Jag har just ropat in en POP-vinteroverall till Liam på tradera samtidigt som jag har lyckats göra en ny header till bloggen. Bra gjort av mig! Bloggdesignen fortsätter någon annan dag för nu blir det en stor tekopp framför tv:n med sambon. Antar att det blir något gammalt Grey's avsnitt, älskar den serien!

Liam fann sig snabbt tillrätta på förskolan. Jag hann inte ens hänga av mig kläderna förrän han hade sprungit rakt in i lekrummet och lekte med de andra barnen. Han är inte det minsta rädd av sig. Förskollärarna fick även se hans häftiga temperament, när saker och ting inte går som han vill blir han ARG minst sagt. Det känns skönt att det gick bra, hoppas att det fortsätter så här. Har dock hört att det är vanligt med "bakslag" så jag förbereder mig på det...

Förresten, försöker förnya min blogg lite så ni får vara beredda på att den kan se lite kontig ut ett tag...

Ojojoj vilken spännande tid vi har framför oss. Imorgon börjar skrutten på förskola samtidigt som Janne börjar på sitt nya jobb. Spännande! Jag ser verkligen fram emot att få följa Liam till förskolan, att vara med honom den första tiden, under inskolningstiden. Jag är alldeles pirrig för hans skull. :-) Storkillen, tänk att han har blivit så stor så snabbt!

På många sätt är Liam i en underbar ålder just nu. Han förstår så mycket och han kan kommunicera så otroligt mycket. Han säger en del ord, många säger han på sitt eget sätt med egna ljud som bara jag och Janne förstår men han kan verkligen kommunicera med oss. Han kramas, pussas och ger oss slängpussar. Han älskar att städa (!). Varje kväll innan han går och lägger sig säger vi "nu ska vi städa Liams rum" och vips är han på gång. Hämtar saker och lägger dem precis där de brukar vara -böckerna i bokhyllan, legot i legohinken, byggklossarna i en speciell låda osv. Han tycker att det är så kul och klappar händerna och skrattar medan vi städar. Goding, han är så otroligt söt att man kan dö! Han älskar att läsa böcker, han kan sitta hur länge som helst och bläddra i sina böcker. Titta på bilder, peka, prata, visa... Han har verkligen upptäckt böckernas underbara värld. Det är underbart att få vara med honom och upptäcka denna värld tillsammans med honom. Hans fascination smittar av sig på oss. Vi lär oss att se världen på nytt; vi ser sanden i sandlådan, stenarna utanför dörren, blommorna bakom buskarna, vattenpölarna på parkeringen, fåglarna som flyger på himlen, kottarna på gångvägen. Han visar oss saker som vi normalt sett inte tar oss tid att se... Det är omöjligt att beskriva vad allt detta betyder för oss, att få vara en del av hans liv.

På många sätt är Liam även i en ganska jobbig ålder. Även om det är helt underbart att lära känna hans personlighet så blir han mer krävande på många sätt. Han har en egen vilja, en mycket stark vilja skulle jag vilja säga (vilket inte är något negativt men ibland är det jobbigt). Han har även ett ganska häftigt humör och kan verkligen bli jättearg om han inte får som han vill. Ibland blir man alldeles tokig på honom när han bråkar och tjurar och skriker. Han testar gränser, prövar hur långt han kan gå för att lika snabbt komma upp i famnen och tanka lite trygghet. Han växer och utforskar, bråkar och myser. Det är underbart att lära känna honom, den mest underbara person som finns. Han är fantastisk!

Imorgon börjar en ny fas, en ny period. Förskoleåldern. Jag har hört att det "riktiga" småbarnslivet börjar när barnen börjar på förskolan. Det "riktiga" småbarnslivet med pusslande med tider, sjukdomar, vab-dagar, utvecklingssamtal. Att få dagistider, arbetstider, träningstider och alla andra tider att gå ihop. Det blir en ny utmaning, en ny period att upptäcka. Visst är livet spännande!?