Hos Camilla

Det gick bara bra hos barnmorskan igår. Sf-måttet följer kurvan och är lika stort som det var med Liam i samma vecka, alltså 24 cm. Fick även höra de mysiga hjärtljuden, det är höjdpunkten vid varje besök! :-) Pyret har börjat sparka ordentligt nu. Ibland buktar magen ut åt ett håll och det känns tydligt att det är något hårt som trycks ut från magen. Det gör ganska ont ibland, men samtidigt är det lite mysigt. :-)

Idag har jag varit i Falun hela dagen på möte med vägverket. Jag är trött och har ont i hela kroppen efter att ha suttit väldigt mycket. Blir skönt att sträcka ut kroppen i soffan till Grey's anatomy. Den bästa serien ever!


Våran underbaring -älskade älskade Liam

Barnmorskan ringde och ville ändra tid för MVC-besöket till imorgon så jag får vänta till imorgon med att lyssna på hjärtljud och mäta magen. Jag hade verkligen sett fram emot att få göra detta idag, men imorgon är ju inte så långt borta så jag klarar mig nog... :-)

Stonk, stön, pust. Idag känner jag mig verkligen höggravid. Allt är tungt och jag blir anfådd av minsta lilla sak. Magen spänner så mycket att det känns som att den ska sprängas. Jag måste luta mig bakåt för att kunna andas. Dumt nog tog jag byxor idag, det är så himla oskönt med byxor. Allt blir jobbigare med byxor. Det trycker och känns allmänt obehagligt. Pyret verkar inte heller gilla att jag har på mig byxor utan sparkar frenetiskt, nästan som en protest. Stora härliga mjukisbyxor går bra men jeans är det värre med. Usch. Nä, klänning eller kjol ska det vara. Då känner jag mig smidigare, magen framhävs på ett fint sätt och får fritt spelrum. Ingentin som trycker. Jag minns inte att det var så här obehagligt med byxor när jag väntade Liam, men detta barn verkar ligga på ett helt annat sätt. Sparkarna är långt ner i magen och rörelserna känns helt annorlunda. Det är skillnad. Konstigt att det kan vara så stor skillnad, eller är det bara jag som har glömt bort känslan?

Magen spänner och allt känns jobbigt. Jag längtar efter min vanliga kropp, min smala kropp, min smidiga kropp. Jag vet att den jobbigaste delen av graviditeten är framför mig. Den tunga, långa, jobbiga tiden. Det här är bara början. Jag vet det så väl. Det här är bara början. Men jag vet också att det är värt att gå igenom allt detta. Jag vet vad som väntar. Det är värt det. Så otroligt mycket värt.

Nu är det bara att härda ut tills jag kommer hem och får byta om till mjukisbyxor och en stor härlig t-shirt. Att få lägga sig ett tag. Imorgon är en ny dag. Och imorgon blir det klänning igen!

Som ni förstod av mitt förra inlägg så är veckan helt fullspäckad, därför hinner jag inte ägna mig så mycket åt bloggen eller hemmet. Den ena bokhyllan står fortfarande grundmålad i tv-rummet, ska försöka hinna måla ett lager imorgonkväll. Igår monterade vi ihop ett stort cd- och dvd-skåp som nu står inne i ett hörn i tv-rummet och väntar på sin rätta placering som vi fortfarande är osäker på var den är. Svårt att se helheten när allt är huller om buller. Vi måste även försöka få tag i en fåtölj som vi hade tänkt köpa från IKEA som dock var slut när vi var där i helgen. Kanske går att beställa med någon eller så, vi får se. Annars får vi köpa den när vi åker på vår resa i sommar, kan ju köpa den på vägen hem. Vill så gärna ha en fåtölj och den kommer även att vara viktig för hela känslan i tv-rummet. Några hyllor ska upp på väggen, det kanske hinns med i helgen om vi har tur. Nya planscher ska sättas in i de stora fina ramarna som min morfar har gjort, vi vet på ett ungefär vad vi vill ha men måste bestämma oss och beställa dem. Nya snygga pärmar ska inhandlas och ställas i den snart ommålade bokhyllan. Och flera andra saker ska göras. Fullt upp alltså -men så grymt roligt! :-)

Har lämnat in en hel del saker som vi vill bli av med till en affär här i Ljusdal som säljer det åt oss. Dessutom har jag sålt lite saker på tradera. Vi har redan fått "ut" en del pengar från försäljningen. Kul att kunna använda dessa pengar till att inreda tv-rummet så det blir fräscht och fint! Vi har ju tänkt gå igenom vårt förråd i sommar så jag antar att det blir mer saker som vi kan lämna in till försäljning. :-)

Åter till vardagen efter en fullspäckad och trevlig helg. Vi har haft fullt upp hela tiden, men vi har verkligen haft kul så det går ingen nöd på oss.

Festen i fredags var lika rolig som jag hade förväntat mig, till och med ännu roligare. Mina kollegor hade fixat så himla bra med allting, allt var verkligen lyckat. Som jag sagt tidigare så är det sånt härligt gäng här på jobbet, man känner sig verkligen hemma i gruppen -det är så härlig gemenskap och vi har det så himla kul tillsammans. Halv tolv cyklade jag hemåt; nöjd, glad och trött. De andra som var kvar höll ut till strax efter tolv.

På lördagen steg vi upp rätt så tidigt (tja det är ju Liam som betämmer när det är dags att stiga upp, vanligtvis kring halv sju) och åkte sedan iväg på fm för att bland annat handla en present till Liams kompis. Vi körde även förbi en målaraffär och handlade diverse för att kunna måla om våra bokhyllor. De ska bli vita och det kommer att bli så himla fint! Kalaset var trevligt (även om jag var rätt trött) och bjöd på massor av gott fika. De hade gjort en helt otrolig tårta! Jag och Junis mamma hade dock lyckats köpa likadan present till födelsedagsbarnet... På lördagskvällen grundmålade vi den ena bokhyllan (vi tar en åt gången) och har tänkt måla klart den så snabbt det finns tid...

Söndagen spenderade jag och Janne på Birsta i Sundsvall medan Liam hälsade på Sara och Stefan i Hudiksvall. Liam hade haft skoj hela dagen och busat på som vanligt. De hade varit ute mycket och Liam hade fått god mat. Det var inget problem att lämna honom hos dem för han såg verkligen fram emot att få vara där, det märkes. Vi berättade ju för honom för flera dagar sedan om att han skulle få vara där så han tyckte det var jättespännande. Jag och Janne hade istället en mycket trevlig dag på Birsta. Vi tog det lugnt och strosade omkring hand i hand i affärerna och handlade fina saker till hemmet. Det kommer att bli så himla fint i vårat tv-rum när det är klart!

Den här veckan är helt fullspäckad! Ikväll har Janne både kvällsmöte och träning så han kommer hem kring nio ikväll. Imorgonkväll är det föräldramöte på Liams förskola och på onsdag har jag samrådsmöte på kvällen och kommer hem mellan klockan åtta och nio på kvällen. På torsdag är det möte hela dagen med andra kommuner i Hälsingland, vi ska vara värdkommun så jag och två kollegor ska hålla i mötet och förbereda en del. Kul! Fullspäckat som sagt, men otroligt roligt!

Det är en fantastisk fredag!
 
Jag är glad och sprallig och inser hur otroligt mycket jag trivs på jobbet, både med arbetsuppgifter och kollegor, och med mitt liv rent allmänt! Jag är lycklig, mår bra och har det så himla bra. Är man så lycklig som jag är ska man nästan skämmas, det är i alla fall inget som man ska tala högt om i dagens samhälle om man ska se till jantelagen och alla negativa tankar som finns överallt. Men det skiter jag i för jag är så jäkla lycklig och skäms inte ett endaste dugg för det! Så det så!

Idag ska vi ha personalfest med start klockan 17. Det blir catering och massa skojiga saker med underbara kollegor. Självklart alkoholfritt för min del, men jag har beställt alkoholfri cider och mineralvatten med citron så det går ingen nöd på mig. :-)

Efter kvällens fest väntar andra spännande saker resten av helgen som jag också ser fram emot. Imorgon kalas hos Liams grannkompis och på söndag en resa till Sundsvall (Birsta) för shopping. Liam ska få vara i Hudiksvall hos Sara och Stefan på söndag och ser fram emot det. Han pratar om att han ska vara hos Sara och Stefan och äta där och sen kommer mamma och pappa och hämtar honom. Sötnosen.

Trevlig helg på er!

Liam har en mycket mycket stark vilja. Han är dessutom väldigt envis. Just nu är han inne i en ganska påfrestande period där han uttrycker sin vilja och envishet väldigt mycket. Han börjar alltid med att vägra, vad det än är så vägrar han. Han vägrar att byta blöja, vägrar att äta, vägrar att borsta tänderna, vägrar att klä på sig, vägrar att klä av sig, vägrar att gå in om han är ute, vägrar att tvätta händerna när han är smutsig osv. Hans utgångspunkt är alltid att vägra och sen se vad som händer, typ. Och det kan vara extremt påfrestande. "NEJ!" skriker han rakt upp i våra ansikten som en fräsande kattunge.

Vissa saker gör det ju inget att han vägrar, om han exempelvis vägrar att klä på sig en lördagsmorgon så fine. Då är vi inne, det är inte mer med det. Det funkar ju dock inte när det är vardagsmorgon och vi ska till förskolan, då måste han ju klä på sig innan han går ut - det blir ju knepigt att gå iväg enbart i blöja till förskolan. Det är också knepigt att inte byta blöjan om den behöver bytas eller vägra gå in på kvällen när han är ute och leker. Det leder väldigt ofta till förhandlingar/konflikter där vi lugnt och stilla börjar med att förklara konsekvenserna om vi exempelvis inte tar på kläder innan vi går till förskolan. "Det regnar ute/är kallt osv och du kan börja frysa om du inte har kläderna på dig". Liam lyssnar och skriker än en gång "NEJ!" rakt upp i ansiktet på mig/janne, kanske mest för att se vad som händer för han förstår ju faktiskt vad vi säger. Då blir det ofta att jag försöker med "Mamma ska ju också ha på sig kläder när vi går ut, annars fryser mamma med". Liam lyssnar och skriker än en gång "NEJ!" och springer sedan iväg. *suck* Vad gör man? Ja ofta slutar det ju med att man måste hämta honom, sätta honom i knät och ta på honom kläderna trots att han sparkar och protesterar. Inget roligt alls.

Jag har testat lite olika trix för att exempelvis underlätta klädpåtagningen. Jag har provat med att han själv får välja och plocka fram kläder från garderoben, eller lägga fram kläder så han själv får ta på sig dem eller själv be om hjälp. Nu de senaste dagarna har jag testat med att direkt när han stiger upp på morgonen, alldeles nyvaken och sömnig, byta blöja och klä på honom på en gång. Då är han så pass nyvaken att han inte orkar protestera och då går det bra! Men detta eviga trixande och lirkande kan vara väldigt påfrestande. Vissa dagar har man hur mycket tålamod som helst och vissa dagar har man mindre tålamod. Och så funderar man ofta "Är jag för hård nu/är jag för "snäll" nu". Det här med gränsdragning är inte helt lätt. Jag förstår ju varför Liam testar gränser, han är inte dum eller elak utan han testar för att se reaktioner och konsekvenser. För att lära sig och för att förstå. Han testar för att han vill klara av saker själv, han vill göra saker och ting på sitt sätt. Och det är ju viktigt att han får göra saker själv (även om det är ungefär tre gånger så omständigt och tar tre gånger så lång tid som om vi hjälper honom). Det är ju helt naturligt och jag är så oerhört glad för att han har en stark vilja och för att han är envis, även om det ibland är jobbigt. Men vem har sagt att det alltid ska vara enkelt att vara förälder? Han är ju trots allt bäst i världen, våran fräsande lilla kattunge. :-)

PS. På förskolan har de en ganska tuff period nu då alla småttingar uttrycker sina starka viljor samtidigt och ständigt hamnar i konflikter med varandra.

Du har 120 dagar kvar till beräknad förlossning. Tiden går snabbt vilket är bra eftersom jag bara längtar mer och mer på att få träffa lilla pyret i magen. Det sparkar mer och mer, fortfarande långt ner i magen men med allt större kraft. Jag har redan börjat boa, inhandla och planera för ankomsten -åtminstonde i tanken. På något konstigt sätt tror jag fortfarande att det är en kille, trots att det är 85 procents chans att det är en tjej. Min hjärna kan bara tänka att det kommer att bli en pojke som är som Liam, en annan del av min hjärna förstår så klart att det antagligen inte kommer att bli så. Även om det blir en pojke så kommer det att vara en helt egen liten person som inte alls behöver vara lik Liam (i alla fall inte till personligheten). Jag är så otroligt spänd på att få träffa den lilla människan som ska bli en del av vår familj, så spänd inför det första mötet. Som tur är kan min hjärna endast tänka att förlossningen kommer att bli minst lika lätt som med Liam, fast troligtvis ännu lättare. Jag gruvar mig verkligen inte något som helst inför förlossningen, jag räknar liksom med att det kommer att gå bra. Att det blir en enkel match. Och det är väl tur att jag har den inställningen. Det enda som är lite gruvsamt är att vi har en timmes bilfärd till förlossningen den här gången, fast det är inte något jag tänker på så mycket egentligen.

Vissa dagar känner jag foglossningssmärtor, andra dagar kan jag röra mig precis som vanligt. Jag har vaknat några gånger på nätterna (tror det är totalt tre gånger) och haft kramp i vänster vad. Det har gjort jäkligt ont i några sekunder innan smärtan har försvunnit. Det kan jag leva med, det är inget som besvärar mig speciellt mycket. Jag känner mig ofta kissnödig och får springa på toaletten ganska mycket, var det så förra graviditeten? När jag sitter ned måste jag luta mig bakåt för att magen inte ska tryckas på ett obehagligt sätt, så var det även förra gången.

Sammanfattningsvis
Jag mår bra och jag längtar!