Hos Camilla

Stonk, stön, pust. Idag känner jag mig verkligen höggravid. Allt är tungt och jag blir anfådd av minsta lilla sak. Magen spänner så mycket att det känns som att den ska sprängas. Jag måste luta mig bakåt för att kunna andas. Dumt nog tog jag byxor idag, det är så himla oskönt med byxor. Allt blir jobbigare med byxor. Det trycker och känns allmänt obehagligt. Pyret verkar inte heller gilla att jag har på mig byxor utan sparkar frenetiskt, nästan som en protest. Stora härliga mjukisbyxor går bra men jeans är det värre med. Usch. Nä, klänning eller kjol ska det vara. Då känner jag mig smidigare, magen framhävs på ett fint sätt och får fritt spelrum. Ingentin som trycker. Jag minns inte att det var så här obehagligt med byxor när jag väntade Liam, men detta barn verkar ligga på ett helt annat sätt. Sparkarna är långt ner i magen och rörelserna känns helt annorlunda. Det är skillnad. Konstigt att det kan vara så stor skillnad, eller är det bara jag som har glömt bort känslan?

Magen spänner och allt känns jobbigt. Jag längtar efter min vanliga kropp, min smala kropp, min smidiga kropp. Jag vet att den jobbigaste delen av graviditeten är framför mig. Den tunga, långa, jobbiga tiden. Det här är bara början. Jag vet det så väl. Det här är bara början. Men jag vet också att det är värt att gå igenom allt detta. Jag vet vad som väntar. Det är värt det. Så otroligt mycket värt.

Nu är det bara att härda ut tills jag kommer hem och får byta om till mjukisbyxor och en stor härlig t-shirt. Att få lägga sig ett tag. Imorgon är en ny dag. Och imorgon blir det klänning igen!