Hos Camilla

Du har 120 dagar kvar till beräknad förlossning. Tiden går snabbt vilket är bra eftersom jag bara längtar mer och mer på att få träffa lilla pyret i magen. Det sparkar mer och mer, fortfarande långt ner i magen men med allt större kraft. Jag har redan börjat boa, inhandla och planera för ankomsten -åtminstonde i tanken. På något konstigt sätt tror jag fortfarande att det är en kille, trots att det är 85 procents chans att det är en tjej. Min hjärna kan bara tänka att det kommer att bli en pojke som är som Liam, en annan del av min hjärna förstår så klart att det antagligen inte kommer att bli så. Även om det blir en pojke så kommer det att vara en helt egen liten person som inte alls behöver vara lik Liam (i alla fall inte till personligheten). Jag är så otroligt spänd på att få träffa den lilla människan som ska bli en del av vår familj, så spänd inför det första mötet. Som tur är kan min hjärna endast tänka att förlossningen kommer att bli minst lika lätt som med Liam, fast troligtvis ännu lättare. Jag gruvar mig verkligen inte något som helst inför förlossningen, jag räknar liksom med att det kommer att gå bra. Att det blir en enkel match. Och det är väl tur att jag har den inställningen. Det enda som är lite gruvsamt är att vi har en timmes bilfärd till förlossningen den här gången, fast det är inte något jag tänker på så mycket egentligen.

Vissa dagar känner jag foglossningssmärtor, andra dagar kan jag röra mig precis som vanligt. Jag har vaknat några gånger på nätterna (tror det är totalt tre gånger) och haft kramp i vänster vad. Det har gjort jäkligt ont i några sekunder innan smärtan har försvunnit. Det kan jag leva med, det är inget som besvärar mig speciellt mycket. Jag känner mig ofta kissnödig och får springa på toaletten ganska mycket, var det så förra graviditeten? När jag sitter ned måste jag luta mig bakåt för att magen inte ska tryckas på ett obehagligt sätt, så var det även förra gången.

Sammanfattningsvis
Jag mår bra och jag längtar!