Hos Camilla

Jag har upptäckt att desto äldre Liam blir desto mer åsikter får vi ta emot angående vår barnuppfostran. Det kan yttra sig som en suck, höjda ögonbryn, en viskning -ibland inlindas orden lite diskret och ibland sägs de rakt ut. Vi kan få höra ”mitt barn får i alla fall inte ha napp på dagen” eller ”mina barn fick inte hoppa i soffan när de var små” eller ”jag tycker att barn som springer inomhus är jobbiga” eller i extremfallet ”ni måste se till att han slutar kastar saker inomhus” eller ”vad jobbig han är”. Underförstått är budskapet i alla dessa meningar att vårt barn är ouppfostrat och jobbigt. Ofta blir jag förvånad att folk för det första tycks veta precis hur vi lever vårt liv och för det andra ser det som en direkt nödvändighet att uttrycka sina åsikter om hur de tycks tro att vi lever vårt liv framför våra ansikten. Sedan kan jag bli direkt chockad över att folk tycks tro att vi accepterar alla beteenden hos Liam, vi tycker inte att alla saker som han gör är okej. Långt ifrån. Men är det något som jag har lärt mig på den korta tid som jag har varit mamma är det att man dels måste välja sina konflikter, dels att olika utvecklingsfaser hos barn ibland medför ett visst beteende (”barn måste få vara barn”).

Ett exempel är att när Liam började förskolan när han var 1,5 år började han puttas, ofta puttade han omkull barn när det var något som han ville ha och ibland gjorde han så när han ville leka och vara go. Jag tyckte att det var jättejobbigt tills jag märkte att ALLA andra småbarn på förskolan gjorde precis likadant, kanske olika ofta, men alla puttades någon gång. Alla småbarn på gården har gått igenom samma fas så Liam har både varit den som puttas och den som har blivit puttad. Nu förstår jag att det handlar om en utvecklingsfas, ett sätt för barnen att kommunicera och uttrycka sig på. Det handlar INTE om att barnet är elakt eller dum (som vissa personer tycks tro), det handlar om en mognadsprocess. Detta innebär så klart INTE att vi har låtit Liam putta barn eller på något sätt uppmuntrat detta beteende, vi har istället uppmuntrat honom att uttrycka sig på annat sätt. Nu är han nästan tre år och puttas väldigt väldigt sällan, han har kommit över denna fas och kan nu istället uttrycka sig väldigt tydligt med talet. Nu säger han vad han vill, vad som gör honom arg och glad och kan berätta om situationer som gör eller gjorde honom ledsen. Nu behöver han inte puttas för att visa att han vill ha en speciell sak. Blir han ”puttig” brukar det ofta räcka med att man påminner honom att ”berätta vad du vill så vi förstår”.

Vissa utvecklingsfaser medför ibland vissa beteenden, sedan finns det vissa beteenden som inte accepteras men som man som förälder har valt att inte bråka om JUST NU. Ett exempel är att vi låter Liam hoppa i soffan, inte för att vi tycker att det är ett accepterat beteende fullt ut, utan för att vi inte orkar tjata och bråka om det just nu. Vi har istället valt att ta andra konflikter med honom, exempelvis att inte hålla på att kasta saker inomhus –något som han har ”dille” på just nu. Då får soffsituationen helt enkelt vänta eftersom det enligt oss är ett mindre problem just nu. (Detta innebär så klart INTE att vi inte bryr oss alls. Vi har klart och tydligt sagt till Liam ”vi vill inte att du hoppar i soffan”, han vet alltså vad vi tycker, och hoppar han i soffan när någon sitter där så tar vi givetvis konflikten osv.) Detta beteende medför så klart att vissa tycker att han är ouppfostrad och jobbig. Jag tycker att Matilda beskrev det så bra i en bloggkommentar på en annan blogg:

Oj vad jag känner igen det där att "man väljer vilka konflikter man tar"... vilket naturligtvis resulterar i en fullständigt ouppfostrad unge enligt vissa andra som orkat ta just precis den konflikten som jag valt bort... men sådan är förälderns lott, aldrig perfekt enligt andra föräldrar som vet bättre. Tur att jag är perfekt enligt mig och L ;-)

Precis så är det. Aldrig perfekt enligt andra föräldrar, eller människor för den delen, som vet bättre. Människor som tyckt veta precis hur VI lever vårt liv och vilka val VI gör…

Vi gillar att ha åsikter om hur andra lever sina liv, uppfostrar sina barn, använder sina pengar, äter för mat osv. Det är helt okej att tycka vad vi vill och visst har vi rätt att säga vad vi tycker. Vi lever i ett fritt land. MEN att ALLTID uttrycka sina åsikter, bara för att vi kan, är enligt mig INTE okej. INTE om vi gör det för att såra och kritisera och för att verka bättre än andra.

Vad vill jag säga med detta inlägg då?

Att kritisera någon för hur de uppfostrar sina barn är att kritisera någon för de tre mest känsliga saker som finns att kritisera en annan människa på; nämligen ett ifrågasättande av personens roll som förälder, för personens sätt att leva sitt liv och för personen som individ. Det är något helt annat än att kritisera någon för ”den där färgen klär inte dig” eller ”du får inte högsta betyg på den här uppsatsen”. Därför bör vi fundera på vad vi har för budskap med kritiken INNAN vi säger den. Vad har vi för budskap egentligen när vi säger ”vad jobbigt ditt barn är” eller ”mitt barn får i alla fall inte ha napp på dagen”? Jag har mycket svårt att se att det kan finnas något konstruktivt eller ”bra” buskap i dessa kommentarer, dessa kommentarer vill endast få oss att verka bättre än andra och såra. Och nej, det handlar inte om att vi inte får tycka att andras barn är jobbiga eller att vi inte får ha åsikter om hur andra väljer att uppfostra sina barn. Det är helt OKEJ att tycka olika. Helt okej. Vi får tycka vad vi vill. Däremot kan vi välja att inte uttrycka våra åsikter när vi är bland människorna som är föremål för kritiken. Vi kan uttrycka dem när vi är hemma, tillsammans med vår partner eller någon annan vi har förtroende för.

Vi behöver inte såra bara för att vi kan.

Tänk på det!


OBS! Jag vill inte såra någon med detta inlägg utan endast väcka en tanke. Jag är förmodligen inte bättre själv, men jag vill bli bättre. Jag vill inte såra, och det vill nog inte du heller. Eller hur?