Hos Camilla

Nu var det ett tag sedan jag skrev och jag har en stor nyhet att berätta. Jag har fått ett nytt jobb!

Jag jobbar just nu på två olika enheter som ligger under samma förvaltning. Nu när min kollega slutade och flyttade till Örebro bestämde jag mig för att söka hennes jobb. Det var det jobbet jag sökte först och det är det jobbet jag egentligen är utbildad till. Jag funderade hit och dit innan jag sökte för det var inte ett enkelt val. Jag trivs ju så bra på båda enheterna, men med tanke på allt som händer i kommunen just nu med omorganiseringar och nya chefer hit och dit så valde jag ändå att söka. Jag tänkte att jag kan ju alltid tacka nej. När jag dock fick jobberbjudandet insåg jag hur mycket jag faktiskt ville ha det. Det ska faktiskt bli skönt med ett kontor och en telefon. Det ska bli skönt att få koncentrera sig på ett arbete istället för två. Men jag kommer ju att sakna mycket med det andra jobbet också. Nåja. Det är inte enkelt att välja, men just nu känns det bra. Jag börjar den nya anställningen tidigast den 1 december (de måste hitta en efterträdare till mig på den andra enheten först). Självklart förhandlade jag till mig en högre lön också, bäst att passa på när man blir erbjuden en ny anställning. :-)

Det är fullt ös hela tiden hemma hos oss. Liam har så mycket energi, det är inte klokt! Vart kommer den ifrån? Det är inte lätt att laga mat om man är ensam hemma med honom. Han hinner vara överallt, klättrar (trots att stolarna nästan alltid står i sovrummet), drar fram saker, skriker osv. Det är helt galet vissa tider hemma hos oss. Jag får så dåligt samvete för ibland undrar jag om det verkligen är normalt. Kan barn ha så mycket energi? Borde jag inte vara glad att han har så mycket energi? Sedan påminner jag mig själv att självklart är jag glad att han visar nyfikenhet, vill upptäcka, har energi, utvecklas osv. Jag är den stoltaste mamman i världen för jag har ju världens underbaraste barn. Men ibland är det jobbigt. Ibland längtar jag tills han ska lägga sig (dåligt samvete). Ibland tänker jag tillbaka till tiden då han var liten och låg stilla på golvet (dåligt samvete). Sedan tänker jag på att vi faktiskt bara har ett barn. Jisses. Hur klarar man av två barn, eller tre? Hjälp! Jag är verkligen VERKLIGEN glad att vi inte har några nattproblem. Att han sover bra på nätterna och i princip alltid har gjort det. Hans goda nattsömn kanske hänger ihop med hans energi på dagarna? Hur det nu än är tackar jag för att jag i princip varje natt får sex-åtta timmars oavbruten nattsömn (beroende på när jag lägger mig på kvällarna). Tack!

Idag fick Janne åka hem från jobbet och hämta Liam lite tidigare från förskolan. Han hade feber och var hängig. Ikväll har han dock varit pigg och busat på som vanligt så förhoppningsvis är han frisk igen. Det är så härligt med Liam nu när han har börjat prata. Det är ett enormt framsteg att kunna kommunicera med honom på en annan nivå än tidigare. Han svarar med egna ord, visar, hämtar osv. Han är så söt! Han härmar oss hela tiden och försöker säga nya ord. Sitt eget namn säger han "Mila". Flygplan heter "bimbim". Apa heter "o-a".

Det roligaste är ändå att hans kompis Juni (för övrigt ett av de finaste namnen jag har hört på en flicka) kallar honom för "Nielhouse". Hon är två år och tre månader och säger alltså "Nielhouse" till Liam. Det låter så himla coolt för hon säger det klart och tydligt med engelskt uttal. Själv kan jag ju tycka att det är svårare att säga "Nielhouse" än att säga "Liam". Barn är härliga!

Imorgon bär det iväg till Gävle med tjejerna! Ska bli skoj! Bäst att packa väskan och förbereda allt så att jag kan slappa resten av kvällen.

Trevlig helg på er!



   
Klätterapa. Vi har vid det här laget fått ganska starka hjärtan.
Obs! Han får självklart inte klättra i bokhyllan, för er som trodde det.