Hos Camilla

Jag har bokat ett bord för två på lördag kl 19.30 på Ljusdals finaste restaurang. Vi har fixat barnvakt så nu ska vi äta en tre rätters middag på tu man hand och njuta av god mat och mysigt sällskap av varandra. Jag kan inte tänka mig en bättre "alla hjärtans dag"-present. Det blir skönt att inte behöva bry sig om spilld mjölk, mat som kastas över bordet eller ett barn som gnäller. Jag längtar!

Umeåresan är också bokad, eller i alla fall bestämd. Det blir vecka 12 från onsdag till söndag. Jag ska ansöka om semester och boka bussbiljetter så att det verkligen blir bokat "på riktigt". Gah vad jag längtar!

________

Igår fick Liam ett riktigt vredesutbrott, jag har aldrig sett något liknande. Jag skulle hämta honom på förskolan och han var så glad och mysig när jag kom. Berättade en massa om vad de hade gjort och skulle kramas och goa. Myspojke! När jag tog fram hans ytterkläder och började packa hans ryggsäck så fick han syn på sin napp, snutte och giraff. Han pekade på dem och sa att han ville ha dem, jag förklarade lugnt och stilla att han får ha dessa saker när han sover och att vi skulle packa ner dem i ryggsäcken så att de får följa med hem. Då brakade helvetet lös. Jisses. Han förvandlades från världens goaste unge till ett gallskrikande monster. Jag har aldrig varit med om något liknande. Han skrek så han nästan tappade andan. La sig ner på golvet och sparkade. Slog mig på armarna, vägrade klä på sig. Han var så arg så jag trodde att han skulle svimma av eller nåt. Först tänkte jag: "fan varför sa jag nej?" men sen tänkte jag: "jag kan bara inte ge mig nu". Det blev en hård kamp. Att klä på ett hysteriskt barn är inte det lättaste. Utbrottet fortsatte hela vägen hem. Han vägrade åka pulka, han vägrade gå, sedan skulle han åka pulka. Hela tiden gallskrek han efter sin snutte, napp och giraff. Jag försökte förklara än en gång att han får dem när han ska sova. Han var helt hysterisk även efter att vi kommit hem. När vi kommit hem försökte jag först att avleda hans ilska, provade att leka med honom osv. Men sedan tänkte jag "nej, han måste faktiskt få vara arg. Det är nog bättre att låta honom vara så kanske det går över". Och mycket riktigt. Efter några minuter (som kändes som en evighet) blev han äntligen tyst och lugnade ner sig. Sedan var allting som bortblåst och han var återigen världens goaste! Varken han eller jag nämnde något om snutten, giraffen eller nappen på hela kvällen och sedan när han skulle lägga sig packade vi upp dem ur väskan så han fick dem. Det var som att vredesutrottet aldrig hade hänt.

Nu när jag ser tillbaka på händelsen är jag stolt över att jag:

1. Inte gav mig. Ett nej är ett nej och jag tyckter att jag motiverade detta nej på ett bra sätt (jag tycker att det är viktigt att man kan motivera besluten på ett bra sätt både för sig själv och för barnet). Liam vet ju faktiskt vad som gäller och det har inte varit något problem att få honom att acceptera detta nej tidigare. 

2. Behöll lugnet. Det var en hel del föräldrar som fick se mitt barn från hans värsta sida. Jag fick blickar på mig när jag körde hem honom i pulkan eftersom han gallskrek hela tiden. Men jag behöll lugnet och höll fast vid mitt nej. Jag höjde inte rösten och blev inte stressad utan förklarade lugnt och sakligt för honom vad som gällde. 


Jag har aldrig varit med om något liknande från Liams sida, det var en riktig prövning. Det var antagligen en försmak på vad som kommer att komma framöver, våran lilla kille har verkligen en stark vilja och ett hett humör.