Hos Camilla

Jag hade glömt, eller snarare förträngt, hur mycket tid det tar och hur otroligt ont det gör i brösten innan amningen har kommit igång ordentligt. Vide har varit väldigt frenetisk på att suga ändå sedan han föddes och det första dygnet låg han och snuttade i princip hela tiden vilket resulterade i såriga och ömma bröstvåror. Sedan, när mjölken väl rann till, så behövde han i och för sig inte suga lika frenetiskt men då var brösten istället svullna, hårda och jätteömma. Ajajaj säger jag bara. Eftersom jag har fått sår som blöder (aj!) så använder jag amningsnapp emellanåt och lilla Vide får inte bara i sig mjölk utan även blod, stackare (vi brukar skämta och säga att han är en liten vampyrbebis). Nu börjar tack och lov den värsta smärtan att lägga sig och Vide är mer nöjd nu när han faktiskt får i sig ordentligt med mat vilket i sin tur gör att brösten får vila emellanåt. Den första tiden kretsar det mesta kring amning och vikt och Vide verkar vara en glupsk liten kille som går upp i vikt som han ska. I måndags låg han bara 100 g under födelsevikten, det ska bli spännande att se hur mycket han väger imorgon då vi ska till BVC igen.

Liam verkar tycka att lillebror äter väldigt mycket och att det är lite jobbigt att mamma hela tiden är upptagen med att amma. Jag försöker verkligen ägna tid till Liam när jag inte ammar, men det är inte så himla lätt när det känns som att jag ammar hela tiden. Nåja, det blir nog bättre. Det går ju bra att läsa böcker för Liam och prata med honom medan jag ammar Vide.

Nu måste jag hinna duscha innan lillkillen villa amma igen. Avslutar med en härlig kommentar från Liam igår när han såg att Vide hade tappat navelstumpen "Mamma, bebisens navel har gått sönder!". Sötnosen!

Bilder kommer förhoppningsvis under dagen. :-)