Hos Camilla

Igår kväll, ungefär kring 23.40, startade värkarna. De gjorde inte speciellt ont, men de var tydliga och regelbunda (räckte mellan 1 och 1,5 minut och kom med ungefär 4 minuters mellanrum). Med tanke på att vi har en timmes bilväg till förlossningen och med tanke på att det gick relativt snabbt med Liam så ringde jag och rådfrågade förlossningen hur vi skulle göra. De tyckte att vi skulle åka in med tanke på ovanstående. Klockan ett satte vi oss därför i bilen för att åka iväg. Oj så spännande det var och vi var alldeles fulla av nervositet och förväntan. Skulle vi bli tvåbarnsföräldrar inatt? *pirrpirr*

När vi kom in till förlossningen kopplade de på en CTG-apparat som visade att allt var fint med barnet och att värkarna kom ganska regelbunda, dock var de inte jättestarka. Jag försökte vara uppe och gå för att det skulle komma igång mer, men till vår besvikelse så avtog värkarna allt mer. Barnmorskan tyckte därför att vi skulle ta det lugnt och vila oss för att se om det satte igång senare. Vad då vila, jag ville ju föda barn!

När morgonpersonalen kom gjordes en ordentlig undersökning (de som jobbade på natten hade lite svårt att känna hur statusen var) som visade att jag var öppen cirka 4 cm. Det var mjukt och moget, de kunde "öppna" mellan fyra och sju centimeter med fingrarna och barnets huvud stod långt ner. De kände på barnets huvud och kände fosterhinnorna och sa att allt verkligen kändes jättebra, bara värkarna kommer igång så kommer det att gå snabbt tror det. Förutsättningarna var väldigt gynnsamma. Problemet var dock att värkarna inte ville komma igång! Vi bestämde oss för att gå ut på stan för att se om det kom igång. Efter en låååång jobbig promenad, som verkligen kändes i hela kroppen, var vi åter tillbaka till förlossningen. Värkarna ville dock inte komma igång efter promenaden heller så vi beslutade vi för att åka hem helt enkelt. De vill inte sätta igång förlossningen då det är bäst att den startar själv och att sitta flera timmar på förlossningen utan att det händer något är inte speciellt roligt.

Läget just nu är alltså att förutsättningarna fortfarande är goda. Jag är öppen cirka 4 centimeter och huvudet står långt ner. Barnet mår bra och det enda vi väntar på är att värkarna ska komma igång igen. Det kan hända när som helst; om en timme, inatt, imorgon, på tisdag... Trots att det kändes väldigt tråkigt att behöva åka hem så får vi försöka tänka på det positiva, dvs att barnet mår bra och att jag är öppen några centimeter. Jag har ju faktiskt gjort en del av förlossningen utan att behöva ha speciellt ont.

Vi väntar fortfarande...